...

Det fräser till, puttrar lite och tystnar. Hasselnötsbrunt ligger det där och väntar, jag vet att nu är det som bäst, som godast. Jag tar det vita ägget ur kartongen. Det hade kunnat vara en sten, en sten som slipats av vatten och sand på havets botten, lent. Jag slår det hårt men bestämt mot kanten av stekpannan, det spricker, går sönder, blir trasigt och vasst, innehållet lägger jag försiktigt i pannan. Fräs. Den solgula och höga kullen i mitten avtecknar sig tydligt mot de vita snötäckta slätterna som omger den. Vitan börjar bubbla, det blåser upp på havet, vågor bildas och jag hämtar saltet. Jag stoppar ner min lilla nypa i paketet, nyper till mig några saltkorn och sprider dem över landskapet. Över kullen och över slätten. Vickar till pannan och slänger upp ägget på tallriken, ger det och ler.